Det var mildt sagt mycket som var vansinnigt bra med Steve Jobs återkomst till Apple. Men en sak som alltid tycktes mig vara mindre bra ur ett Apple-fans perspektiv var att han slutade ge avslöjande djupintervjuer.
När hans förmåga att styra berättelsen ökade, flyttade Apples vd förstås bort från att spela mediehunden han hade varit under den första delen av sin karriär, där han talade med ofta smärtsam ärlighet till till synes vilken tidning som helst honom. En av hans senaste sådana intervjuer? Den som dök upp i den 16 juni 1994, upplagan av Rullande sten.
![Screen Shot 2016-06-16 kl 10.51.25 Inga jobb i sikte!](/f/003f35fd2d20c569269fefdc0035181f.png)
Foto: Rolling Stone
Med tanke på hur viktigt Jobs är som en global ikon, inte bara i nördiga tekniska kretsar, berättar det om var Steve var 1994 att han inte ens gjorde omslaget till tidningen. Huvudbilden är av bandet Soundgarden, som då firade sin 10 -årsdag (precis som för övrigt Mac var). Den andra stora historien på omslaget var en artikel om Richard Nixon, som hade dött tidigare samma år.
Jobs, som jämförelse, drev ett misslyckat teknikföretag (den populära uppfattningen om NeXT på den tiden, även om det ledde till många av de innovationer som definierade Apple vid Jobs återkomst). Intervjun finner honom i ett kontemplativt humör efter att ha stängt NeXT -hårdvaruavdelningen 1993 och riskerar att "[försvinna] till överrymden", som intervjuaren Jeff Goodell noterar i sitt introduktion.
Intervjun tipsar om många av de saker Jobs redan tänkte att han skulle ändra på Apple om han fortfarande var där: från Mac: s brist på innovation, vilket gjorde att Microsoft kunde komma ikapp, till hans övertygelse om att "små lag om tre, fyra, fem personer" kommer att forma framtiden för apputveckling - något som App Store så småningom skulle göra perfekt klar.
Dess väl värt att läsa och, som jag har noterat tidigare, Jag är fascinerad av Jobs ”vildmarksår” på NeXT. De blir ofta överblickade av människor som agerar som om det var en liten skillnad mellan Jobs stint på Apple, snarare än en formativ, decennielång period i en yrkeskarriär som bara varade 35 år.